I bland funderar jag på hur människor tänker. Man påstår att man är pedagog och så falerar man så totalt hela tiden. Om jag ser att det pågår ett bra möte mellan två barn eller mellan en annan vuxen och ett eller flera barn då undviker jag att störa.
I dag har jag haft två underbara sådana tillfällen. jag lyckades fånga ett av våra mer oroliga och impulsstyrda barn i en helt fantastisk pedagogisk stund. Vi hade en lärsituation utan dess like. Medans jag blåste ballonger så samtalade vi och barnet var mycket intresserat av ballongerna. Färg, form, storlek och framförallt att räkna dem. "Det ligger fem på hyllan. Hur många har du? Två! Vad blir det? Jag måste räkna...sju!" Att följa ett barns resonemang och vara med när det upptäcker att det lyckats är helt fantastiskt.
Men vad händer? Jo, en bit bort sitter en annan personal och försöker pocka på barnets uppmärksamhet för att få det att utföra en uppgift som det gör varje dag och som den vuxne kunde ha gjort själv.
Samma sak hände senare på dagen när jag sitter och lyssnar på barnen när de ska försöka lösa ett eget uppkommet problem. "Hur skapar man en männsklig pyramid?" Jag låter dem hållas och lyssnar fascinerat på deras resonemag. Vad spännade det är att höra deras lösningar. De utför dem delvis praktiskt också och får faktiskt ihop en tremannapyramid. Men vad händer? Jo, en annan pedagog som totalt missuppfattar situationen och tror att barnen bara kultar runt på golvet uppmanar dem att packa upp en påse med böcker!! Då tappar de totalt koncentrationen och problemlösningen är ett minne blott.
Hon hade bara behövt ställa frågan "Vad gör de?" så hade jag kunnat förklara utan att störa. Det hade varit spännade att se hur de löst problemet.
Ja, ja sånt är livet. Hoppas att det blir en bättre dag i morgon.
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar